Ibland kan man känna sig tom. Ensam. Uppmärksam på saker som ingen annan tycks märka. Det är inte lätt att vara sjutton år i det här samhället, jag säger bara det. Om man tänker efter har vi inte så mycket att säga till om. Vi hamnar i det land vi föds i, i den familj vi föds in i och det är som det är och det blir som det blir. Jag är oerhört tacksam för min familj. Jag älskar de varje dag och det kommer jag göra hela mitt liv. De må vara kaotiska och asjobbiga ibland, men jag älskar dem. Jag älskar mina vänner, att vi oavsett var vi är nästan alltid kan skapa glädje, skratt och kärlek. Ändå kan jag känna mig så ensam ibland. Varför?

 

Åh, det finns ju så mycket man vill reda ut och lösa och fixa hela tiden, men det är kanske precis det man inte ska göra? Inte försöka sätta temporära plåster på allt, utan istället acceptera att såret kommer svida ett tag men att inget varar (fyndigt!) för evigt. Jag väljer att inte försöka förändra mig själv. Utan att istället se till det som andra säger är bra och som man kan se är någorlunda ok för tillfället. Ingen. Är. Perfekt.

 

Adjö från TänkarTT ❤